Sista tva veckorna i vietnam bestamde jag mig for att bege mig ivag pa en resa med en rysk motorcykel fran 1950-talet. Jag dopte den till Natalya- 'The sneaky Russian'.

Den fungerar bast nar den ar lerig, och har fatt smeknamnet 'The Iron Buffalo' av nordvietnameserna. Minsken har setts transportera allt fran hastar till bubblande fisktankar och tog mig over 200 mil genom knadjupa lerpolar, branta stigar och djupa forsar utan minsta hostning eller klagan.

Fardrutten var halvt improviserad, men den slutade med att jag rundade de Tonkanesiska Alperna i vast, upp till kinesiska gransen i norr, vidare till kusten av det Kinesiska havet och tillbaka till Hanoi dar jag borjade tva veckor innan.






Har pa en slingrig stig mellan risfalten (som vietnameserna lyckas fa att frodas pa de brantaste bergsluttningarna)- ett par dagars fard vast om huvudstaden, Hanoi.






Efter lite mindre an en vecka hamnade jag uppe i kalla, bergiga Sa Pa dar jag blev bjuden pa middag traditionell vietnamesisk midddag (mina nyfunna vanner berattade for mig att det var en gul hund).

Ovantat gott maste jag saga- kanske en aning for mycket fett.

Det ar extremt oartigt att tacka nej till en skal- 'Tok soch kwai!!' (100% pa vietnamesiska).
Jag har aldrig sett maken till den rad av olyckor killen mitt emot mig lyckades fa till med sin motorcykel efter middagen. Vietnameserna runtomkring bara garvade och han reste sig upp var gang utan en enda skrama. 'Superman, superman' sluddrade han och satte kurs mot nasta trottoar.

Har bara nagra kilometer soder om den kinesiska gransen motte jag nagra av lokalborna i en av byarna- kladda i helsvarta klader, svarta baskrar, fattigare an fattigast och otroligt skygga.

Under resan var motena med dessa markliga folkslagen otaliga, men det har var egentligen det enda tillfallet da jag fattade modet att ta upp kameran for att pa nagot satt trycka ihop stunden i ett futtigt fotografi.

En dag bestamde jag mig for att ta en vag som annu inte dykt upp pa kartan. Jag foljde en smal vag som slutade vid en flog, dar jag fragade jag nagra vagarbetare vart narmaste bro var- de bara skakade pa huvudet. Efter en liten stund dok ett par kids pa andra sidan upp med en bambuflotte och paddlade entusiastiskt over till mig.

Minsken ar gjord av stal, och vager ungefar hur mycket som helst. Jag kastade en skeptisk blick mot flotten och kidsen, och sag bara ogon fyllda av dollartecken och stora leenden. Alternativet till att ta den har lilla farjan var att backtracka en och en halv dag, so what the hell tankte jag. Nar vi gled nedfor floden, och jag hade bada fotterna i ett stadigt grepp pa flotten for att halla cykeln pa plats, tankte jag i sann narke anda 'det gar alllldrig'- men ifall det gor sa vill jag banne mig ha ett fotografi, och tog upp kameran.

Det har var forstas innan jag kande det iskalla vattnet sakta stiga uppfor benen.

Och ja, jag rakade av mig haret kvallen innan efter ett misslyckat sjalvfriseringsforsok. Det borde vara obligatoriskt med alkotest pa saxar.

Jag tanker 'kanske anda lite Tomas Anderson Wij over det hela' -andra tanker sakert nynazist. Kanns anda som nagot som maste goras iaf en gang i livet.

Efter tio dagar utan ett enda mote med en annan vasterlanning borjade resan av forklarliga sjal stracka sig till djupare nivaer. Nar jag en dag seglade ned for en lang backe med avstangd motor- kanske holl jag pa att 'finna mig sjalv', kanske holl jag att komma till nagon slags slutsats av vad flera dagar av tystnad och reflektion hade generat- hursomhelst blev jag drastiskt avbruten av en vietnames som brande forbi pa sin vinande och rokiga minsk med fyra stycken livs levande grisar bakpa- skrikandes for allt vad de var varda. (Helt klart mest synd om han till hoger som fick suga pa avgasroret genom hela resan).

At helvete med slutsatser tankte jag, gravde fram kameran och jagade ratt pa den galna grishandlarn.






Jag ar just nu i Borneo for att spana lite pa orangutanger och agna mig at lite dykning. Kan handa att en uppdatering dyker upp innan aterkomsten- annars syns vi om nagra veckor!