vägen till nya sjölandet

Det var någon gång under en svenskalektion
i gymnasiet som jag, den skoltrötta slyngel
till pojk jag var,



bestämde mig för att fara till Nya Zealand.
Så jag ryckte jag upp mig, satte på mig en fin kostym
och ett löjligt flin och tog studenten.







Under följande sommar hade jag inte tid att
jobba ihop pengar eftersom jag hade fullt upp
med att posera framför segelflygplan.






När hösten föll, och det blev för kallt för
poserandet var det bara att söka jobb.
Jag fick jobb på Markör som kommunikatör.





Men med en timlön på 82:50 kr i timman räknade jag
ut att behöva jobba (och bo hemma) i över 32 år
för att ha råd med den planerade resan.
Efter att ha delat med mig av denna uträkning
till Hanna,





så berättade hon att hon hade jobbat som
servitris på en restaurang i norge som hon
var heltövertygad om att jag skulle perfekt i.






Veronica som hon hade lärt känna där
jobbade tydligen fortfarande kvar,




och hon lovade att hon kunde
fixa någon form av jobb åt mig.










Så helt plötsligt så delade jag, Alex
och Tomas Andersson Wij på ett
rum på 9 kvm i centrala Oslo,





som vi hyrde av två östersundare
vilka iofs delade på samma frisyr.







Men de var glada ändå, för i lägenheten hade
de nämligen en Olle från stockholm som spelade
väldigt vackert på sin gitarr.










Men där jag hängde inte där så mycket, utan
tillbringade större delen av min tid med att
posera med mina nya kollegor Aleks och Atle,







Atle kunde ibland ha problem med att
acceptera att gästerna som han
serverade fick något som inte han fick.






Aleks gick mest runt och var väldigt macho.

Efter ett tag flyttade jag, alex, olle och alex
till en egen lägenhet. Resten av reskassan
jobbade jag ihop som säljare, det var jättekul!







Nu är det 3 dagar kvar till take-off.

Äntligen.