Sweet as a nut!

Hej!!

Daligt med uppdateringar, jag vet- det ar svart att hitta tid och plats! Anysways, har foljer lite kort historik om vad jag har skamt bort mig med senaste tiden..

Efter ett par natter i Wellington tog jag som sagt farjan over till norra toppen av sydon. Dar vantatde en vinprovning i Nelson, nya zealands allra soligaste stad. Vidare sen till Marahau, en liten skon surfstad som ligger i en stor nationalpark. Nedanfor ar Katharina -den enda tysken jag hittils traffat(och jag har traffat en hel del) som faktiskt har varit bekant med begreppet ironi. Dar kullarna mots lag en gammal farm som vi bodde pa, och det som hon gar pa ar havsbotten -man kunde ga en halvkilometer ut nar det var lagtidvatten (heter det sa? Svenskan borjar bli riiktigt risig).

Dagen efter tog jag tillfallet i akt och hoppade pa en heldagstur med en sanhar!

Riktigt schysst kryssning med skona kiwiskeppare som till och med lat en orutinerad 13 aring ta rodret en liten stund..

Vidare tagen efter till en liten gemytlig by pa vastkusten som hette Barrytown. I en bar tavlade nagra fagra unga kvinnor i vem som kunde kla upp sig vackrat och ga mest elegant nedfor barbordet. Priset var en bungy i Queenstown.. Jag holl pa just den har vackra damen, jag gillade hennes magvaska, men hon vann tyvarr inte.

Efter det bar det vidare till Franz Josef glaciaren som ligger i mitten av vastkusten, dar jag, Shaun och Andy hyrde en guide och isklattrar utrustning och gav oss ivag pa aventyr.

Det var sa kul sa att jag bestamde mig for att se ut som 12 igen.

Pa vagen soderut fran glaciaren stannde vi pa en bro och hoppade i smaltvattnet fran den. Det var ungefar 10 ganger kallare an vad det ser ut. Fraga mig inte vad for slags hopp det dar ar, men jag kom i iaf.

Vidare till Queenstown, Mekkat for bungyhopp och andra roliga saker. Sjukt liten och vacker stad som ligger mitt bland en massa hoga berg och grejer. Ganska unikt for staden ar att man ganska ofta hor folk som skriker bara ett par dussintals meter ovanfor en, och en enorm jakla siren som drar igang da och da. Skriken kommer fran folk som testar pa paragliding -det ar nastan alltid 4 eller 5 skarmar uppe och visar upp sig. Sirenen varnar inte for ett tyskt luftanfall, vilket man mycket val kan tro, utan signalerar medlemmarna i den frivilliga brandkaren att det ar dags att slacka eld. En kvinna jag traffade i en bar berattade for mig att en stor eld hade brutit ut en lordagskvall nar brandmannen var ute och drack, och att nar de hade hoppat in i lastbilen hade de glomt att oppna porten helt och hallet, sa nar de korde ut skalades hela taket med sirener och hela koret- sa de anvande deras stammor for att gora sirenljud nar de for igenom staden. Hursomhelst, jag bestamde mig for att ta en paus i backpackande och socialiserandet och kopte ett talt och traskade tva mil upp i bergen. Mitt ute i ingenstans satte jag upp taltet vid en liten sjo och det var helt underbart. Illustration:

Sen tog jag bussen soderut anda ned till Invercargill, varldens sydligaste stad. For ovrigt en extremt konstig stad som inte bara ligger langst ned i varlden, utan ocksa den genetiska lotteriet. Pa vagen dit stannde vi for en flock med far som gick bananas mitt ute pa en landsvag. Nya zealand har sjukt manga av dom, det finns 40 far for varje kiwi- naturligtvis kommer ocksa farskamten. Nar vi satt och vantade pa att dom skulle springa forbi passade jag pa att fraga chaufforen lite om kiwisarna och om deras egentliga relation till dessa sma palsbekladda djur..

-You kiwis really like your sheep, don't you?

-Yeah, I have a girlfriend.. I dont see her to often though,

-But isnt it hard to catch them?

-You just get a par of gloves with valceros (kardborreband) and a pair of gumboots, so you can just put their head in the fence and slide their back feet in your boots.. Keeps them in place.

Brutalt.

Anysways, tillbaka i Queenstown var det dags for det oundvikliga.

Jag trodde jag betalade 1000 spann for en adrenalinkick, men det har var banne mig en religios upplevelse. Jag fortrangde ogonblicket nar jag star vid kanten och putar ut roven nar jag hoppade(I vilket ogonblick ''even my shit was scared'', som en kille beskrev det), men vaknade upp ungefar 2 sekunder ned i fallet, och sag hur bergen sakta gled forbi i slow motion. Det var surrealistiskt som i en drom men samtidigt verkligare an nanting jag nagonsin upplevt.

Har ar jag och Steve, en brittisk snut, med ett tolvpack ol vid stranden for att tackla chocken av att komma tillbaka till den triviala verkligenheten..

Nu ska jag ta bussen till Christchurch om ca 5 h, och skaffa ett jobb bil och villa sa fort som mojligt. Det kommer bli sjukt svart att lamna det har landet, det finns inte nagonting jag inte gillar.. nu har jag iofs bara varit har under sommaren sa jag kanske inte ska dra forhastade slutsatser. Men det som ar speciellt med det har landet ar att det ligger ovanfor ett band av valdigt starkt magnetfalt som gor att tiden gar en aning saktare har.. Klockor tickar inte riktigt lika snabbt som de gor i andra stallen i varlden, och manniskorna ror sig i ett saktare tempo. Alla kiwis lyssnar pa jack johnsson eller reggae och sager 'sweet as' eller 'no worries' non stop om allt.

Sweet as...

God jul och gott nytt ar!